• Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

KONSTPROJEKT 2019

Not a Single Story II 

Vernissage 5 maj, 2019. Invigning kl 13.
Utställningsperiod 5 maj–3 november, 2019
Medverkande Latifa Echakhch, Lungiswa Gqunta, Lubaina Himid (t o m 13/10), Gunilla Klingberg & Peter Geschwind, Marcia Kure, Santiago Mostyn (t o m 22/9) & Anike Joyce Sadiq.
Curatorer Elisabeth Millqvist & Mattias Givell

I sommarens internationella grupputställning på Wanås Konst samsas storslagna och vardagsnära berättelser gestaltade i konstverk influerade av plats, historia, identitet och vardag. Utgångspunkt för utställningen och inspiration för titeln, kommer från författaren Chimamanda Ngozi Adichies välkända TED Talk Faran med bara en enda berättelse. Utställningen kommer breda ut sig i skulpturparken, upp i trädtopparna och in i byggnaderna, ta plats och förvandla landskapet. Med Not a Single Story II fortsätter Wanås Konst att utvidga och lyfta samtida frågeställningar och arbetsmetoder relaterade till skulptur.​

Not a Single Story II komplicerar berättelsen

Berättelsen som ett koncept, de medverkande konstnärerna, deras praktiker och hur de förhåller sig till platsen utgör de centrala delarna i Not a Single Story II. Chimamanda Ngozi Adichie skriver: “Berättelser har betydelse, och fortsätter: Hur de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt.” 

Berättelser kan användas och har använts i utställningstitlar med oändliga tolkningsmöjligheter men konstverken är inte nödvändigtvis narrativa, de har en vidare referensram. Not A Single Story II är en vidareutveckling av den stora utställning som Wanås Konsts ledarduo curerade för skulpturparken The Nirox Foundation utanför Johannesburg i Sydafrika sommaren 2018 som ett samarbete mellan skulpturparker på två kontinenter. Elisabeth Millqvist, konstnärlig ledare Wanås Konst konstaterar; 

“För samtliga konstnärer i utställningen gäller att de komplicerar berättelsen – de lägger till, tar ifrån, ställer oss inför val. Sällan har de använt sig av så skilda motiv och material i sina konstverk som i år. Kropp och skugga är motiv i rörlig bild, glasflaskor och fuskpäls är vassa såväl som mjuka skulpturer.” 

I konsthallen tar konstnären Lubaina Himid spjärn mot själva konsthistorien, hon låter oss gå in i den och skriver om den. I Vernet’s studio (1994) vandrar vi bland O’Keefe och Kahlo i ett rum med kvinnor från konsthistorien, gestaltningen är baserad på konstnärernas verk som hon gjort målningar av på plywood, vi både känner igen och inte, och kan ställa oss frågan varför. I Feast Wagon, 2015, ett samarbete med Susan Walsh lämnar Himid gestalterna, och låter gamla kärror och leksaker på hjul bli underlag för målningar som refererar till handel och förflyttning. Med det traditionstyngda måleriet som redskap lyfter Himid fram en osynlig historia och förändrar rummet.

I Anike Joyce Sadiqs installation i konsthallen blir betraktaren en del av konstverket och har huvudrollen. När vi sätter oss på stolen som står ensam på golvet i hennes You Never Look At Me From The Place From Which I See You ser vi vår egen skugga på väggen, men också någon annans. Skuggorna glider ihop och isär när den obekanta skuggan rör sig, identifikationen stämmer aldrig helt. När nästa person kommer in i rummet blir den sittande personens ryggtavla en projektionsyta för en text, en viktig del av verket.

Santiago Mostyn arbetar också med rörlig bild. Hans bilder i videoverket SUEDI (Slow Wave Edit) (visas t o m 22/9) knyts ihop med låten Suedi av rapparen Erik Lundin bearbetad av musiker- och konstnärsduon Susanna Jablonski + William Rickman. Medan Lundin rappar sin berättelse om kampen med sig själv, tillvaron och de andras blick, låter Mostyn oss i en version först komma fysiskt nära två brottare för att sedan i den andra versionen på långt avstånd återge migranters vandring till fots genom södra Europa och det svenska landskapet. Videoverket gjordes som en tolkning i utställningen Folkmusik 2.0 – svensk hip hop remixad på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. För utställningen på Wanås har Mostyn inkorporerat bilder från Wanås och det Skånska landskapet och låter händelserna komma nära.

Både inne och ute presenterar Lungiswa Gqunta sina konstverk som spänner mellan det politiska och privata. Hemmet är en återkommande utgångspunkt för Gquntas konst och står för både trygghet och fara i vardagen. Hon vill att vi ska känna utmaning och umbärande, att vi inte ska kunna värja oss för hennes verk. Det räcker inte att vi ser flera tusen avslagna, vassa, uppställda glasflaskor glittra ljusgrönt i verket Lawn I. Genom bensinlukten som dominerar utställningsrummet ger hon oss en fysisk förnimmelse av materialen till vapnet som alla kan tillverka. Den vardagliga glasflaskan blir material för att tillverka en bensinbomb. Men den är kopplad till flera sorters våld. Konstverket Divider består av hängande ölflaskor i rep tvinnade av lakan som utgör ett draperi som avskärmar en stig i skogen och gör det nödvändigt för betraktaren att hitta en annan väg för att komma fram.

Marcia Kure utmanar utomhusmiljön med sina mjuka skulpturer med titeln Denizens som understryker deras svårdefinierbara hybridkaraktär. Materialvalet är en fortsättning på andra arbeten hon gjort med tyg och päls som kombinerats till sammansatta former. På Wanås Konst har hennes skulpturer letat sig upp i träden, vilar tryggt på grenarna och, med färgen inspirerad av mossan i bokskogen, låter de sig kamoufleras bland trädens gröna blad.

LIFESYSTEMS – Nonspace är en gigantisk rörlig och tillfällig uppblåsbar skulptur av Peter Geschwind & Gunilla Klingberg som arkitektoniskt breder ut sig i skogen och fyller tomrummen mellan träden, den är också en tvådimensionell projektionsyta att se naturen och förbipasserande igenom, skuggan av grenar och lövverket blir likt mönster på skulpturens väggar av presenning. Igenkänningen av och det vardagliga i materialet är viktig för Geschwind & Klingberg – vi vet hur presenning känns att ta i, hur den låter men de använder det välbekanta för nya funktioner.

Även Latifa Echakhch låter återkommande materialet stå i centrum. I Blush, en cirkel av tegelstenar på marken, 6 meter i diameter, där de yttersta tegelstenarna är hela men ju närmare mitten de är lagda desto mer finfördelade är de för att i cirkelns mitt vara helt pulvriserade. I verket Tkaf (2011) arbetade hon med samma material och kastade tegelstenar på gallerigolvet och lät sedan besökarna gå på dem för att ytterligare mala sönder dem. Echakhch har kommenterat förstörelsen i sina verk som möjligheter – bygg upp, sudda ut, börja på nytt, lämna och glöm, lämna och lyft fram, gör om, gör bättre – tänk efter.

Genom Not a Single Story II presenteras Lubaina Himid, Lungiswa Gqunta och Anike Joyce Sadiq för första gången i Sverige. 


Foto Annik Wetter.

Latifa Echakhch (född 1974) skapar installationer som rör sig mellan det lågmälda och storslagna, det surrealistiska och konceptuella. Med poetisk ansats utforskar hon ämnen som geografi, politik, religion och minne med utgångspunkt i kulturellt laddade objekt. För Wanås Konst har hon skapat Blush, en tegelcirkel på marken, 6 meter i diameter. Ytterst i cirkeln är tegelstenarna hela, men ju närmare mitten, desto mer finfördelat är materialet och i cirkelns mitt är det malt till ett pigment. Echakhch är utbildad vid École Nationale Supérieure des Beaux-Arts, Lyon, och har haft separatutställningar på bl.a. MACBA: Museu d’Art Contemporani, Barcelona (2010), Portikus, Frankfurt am Main (2012), Hammer Museum, Los Angeles (2013), Centre Pompidou, Paris (2014), Museum Haus Konstruktiv, Zürich (2015), The Power Plant, Toronto (2016) och Museums Boijmans Van Beuningen, Rotterdam (2018). Hon deltog i Venedigbiennalen 2013 och samma år mottog hon det prestigefyllda priset Prix Marcel Duchamp.   


Foto Wanås Konst.

Lungiswa Gqunta (född 1990) arbetar med skulptur och installation som synliggör ojämlikhet i det sydafrikanska samhället. På Wanås visar hon två konstverk. Divider består av ölflaskor som hänger i rep tvinnade av lakan, som bildar en barriär i parken. Konstverket uppmärksammar hur alkoholen splittrar familjer och samhällen, den första versionen visades i utställningen Qokobe på galleriet Whatiftheworld, Kapstaden 2016. Tusentals sönderslagna läskflaskor är placerade i en rektangel och lukten av bensin sprider sig i rummet i konstverket Lawn I, som refererar till våld och motstånd. Gqunta har examen från Michaelis School of Fine Art, Kapstaden. 2017 deltog hon i Istanbulbiennalen och Manifesta 12, Palermo. Hon är representerad på Zeitz MOCCA, Kapstaden. Hon är en del av konstnärskollektivet iQhiya som ställde ut på documenta 14 i Aten och Kassel (2017). Gqunta har f.n. ett tvåårigt ateljéstipendium på Rijksakademie van Beeldende Kunsten, Amsterdam.


Foto Ingrid Pollard.

Lubaina Himid (född 1954) har varit verksam som konstnär sedan 1980-talet. Hon arbetar med tekniker som måleri, collage och funna objekt, ofta i installationer som upptar hela rum. Himid var en av de tidiga konstnärerna i den brittiska Black Art-rörelsen på 1980-talet och återkommer till historia, kolonialism och historieskrivning både i sina egna verk och genom att göra utställningar. På Wanås Konst visar hon en del av Vernet’s Studio (1994), som kommenterar konsthistorien – vem som är konstnär och hur konst skapas – genom att återge kvinnliga konstnärer såsom Frida Kahlo och Jenny Holzer. Hon ställer också ut Feast Wagons (2015), som är ett samarbete med Susan Walsh där olika transporter – skrindor, kärror – har modifierats och blivit underlag för målningar i ett konstverk om förflyttning. Himid är professor i samtidskonst vid University of Central Lancashire, Storbritannien. 2017 belönades hon med det prestigefyllda Turnerpriset. 2019 presenterar hon en separatutställning på New Museum, New York. Vernet's Studio visas t o m 13/10. 


Foto The Nirox Foundation.

Gunilla Klingberg & Peter Geschwind (båda födda 1966) arbetar med skulptur och installation. I sina konstnärskap utforskar de båda staden, vardagslivet och masskonsumtion. För Wanås Konst har de skapat ett nytt verk, LIFESYSTEMS – NONSPACE, en jättelik luftskulptur av presenningar som formas av tomrummen mellan träden i parken. Gunilla Klingberg har deltagit i Venedigbiennalen (2003), Istanbulbiennalen (2007) och Gwangjubiennalen (2016), såväl som i utställningar på MoMA/PS 1, New York (2006), Bonniers Konsthall (2009), Stockholm, Kiasma, Helsingfors (2014) och Malmö konsthall (2014). Hon har gjort flera offentliga gestaltningar exempelvis för Triangelstationen i Malmö (2010) och Rådhus Skåne i Kristianstad (2014). Klingberg är utbildad vid Berghs School of Communication och Konstfack i Stockholm. Peter Geschwind arbetar med rörlig skulptur, ljud och film och har haft separatutställningar på bl.a. Künstlerhaus Bethanien, Berlin (2002), Färgfabriken och Liljevalchs (2006), Gävle Konstcentrum (2010) och Konstakademien, Stockholm (2019) samt deltagit i flertalet grupputställningar, senast på Tensta konsthall (2018). Geschwind är utbildad vid Konstfack såväl som Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, där han också är professor i skulptur.


Foto Wanås Konst.

Marcia Kure (född 1970) arbetar med collage, måleri, teckning och skulptur som utforskar identitet kopplat till mode, populärkultur och femininitet. För utställningen Not a Single Story II på Wanås Konst har hon gjort verket Denizens som består av två svårdefinierade textila figurer, placerade högt upp i träden. Konstverket är en fortsättning på skulpturgruppen Bird of Paradise (2018), som hon gjorde på Nirox Foundation, Johannesburg. Kure är utbildad vid University of Nigeria, Nsukka. Hennes konst har visats i ett stort antal separatutställningar runtom i världen och hon har deltagit i bl.a. Sharjahbiennalen (2005), La Triennial på Palais de Tokyo, Paris (2012), Dak’Art-biennalen, Dakar (2014), och i Koyo Kouohs utställning Body Talk på Lunds Konsthall (2015). Hennes verk finns i samlingar på bl.a. British Museum, London, Smithsonian American Art Museum, Washington D.C. och Centre Pompidou, Paris. 2014 hade hon ateljévistelse på Victoria and Albert Museum, London.


Foto Albin Dahlström, Moderna Museet.

Santiago Mostyn (född 1981) arbetar med foto, video, skulptur och installation. Hans verk tar avstamp i personliga och politiska berättelser som utforskar kolonialism, sociala normer och utanförskap. På Wanås Konst visar han videoverket SUEDI (Slow Wave edit) (2017), ett videoverk i två delar – personer i en brottningsmatch följs av flygfoto, som återger migranters vandring till fots genom södra Europa. Bilderna knyts ihop med låten Suedi av rapparen Erik Lundin, bearbetad av musiker- och konstnärsduon Susanna Jablonski + William Rickman. För utställningen på Wanås har Mostyn inkorporerat bilder från platsen. Mostyn har deltagit i utställningar på bl.a. Kunst-Werke, Berlin (2008), Hiroshima Museum of Contemporary Art (2015), Moderna Museet i Malmö och Stockholm (2016), Göteborgs konsthall (2017) och Galleri Format, Malmö (2019). Han är aktuell med en utställning på Lunds konsthall sommaren 2019. 2018 curaterade han Modernautställningen på Moderna Museet, Stockholm tillsammans med Joa Ljungberg. SUEDI (Slow Wave edit) visas t o m 22/9.


Foto Wanås Konst.

Anike Joyce Sadiq (född 1985) arbetar med video, ljud och installationer som undersöker den mänskliga blicken, sociala relationer, intimitet och exkludering. Med installationen You Never Look At Me From The Place From Which I See You (2015) aktiverar Sadiq betraktaren. I utställningsrummet är en stol centralt placerad och den som sätter sig ner ser en videoprojektion av en skugga som möter och överlappar betraktarens egen. Den sittande personens ryggtavla blir också yta för ytterligare en projektion. Sedan examen från Konsthögskolan i Stuttgart 2011 har Sadiq deltagit i separat- och grupputställningar på bl.a. Kunsthalle Baden-Baden (2015), StadtPalais – Museum für Stuttgart (2017), NGO – Johannesburg (2018), Vox Populi, Philadelphia (2018), Lothringer 13 Halle, München (2018) och Dak’Art-biennalen, Dakar (2018). 2015 blev hon Villa Romana – Fellow, Florens, och under 2019 har hon residensvistelse vid Cité Internationale des Arts i Paris.