Nightcrawlers
I utställningen Nightcrawlers möts konstnärerna Haidar Mahdi och Julia Selin som arbetar utforskande i varsitt medium. De experimenterar med keramik respektive måleri, söker efter perfekta ytor, konsistenser eller nyanser – det är ofta slemmigt och färgstarkt. Haidar Mahdis keramiska former översvämmas av blänkande, tjocka glasyrer som nästintill dränker dem och i Julia Selins glänsande målningar blandas starka färger med en djup svärta. Julia Selin inspireras av naturen och hon har givit utställningen titeln Nightcrawlers, engelskans ord för daggmask. Aristoteles kallade daggmasken ”jordens tarmar” och drottning Kleopatra heligförklarade den. Daggmasken arbetar i det tysta med att förvandla växtrester till bördig jord, den fuktiga slingrande varelsen gräver och arbetar i mörkret, formar och omformar jorden den lever i och skapar.
Haidar Mahdi
Haidar Mahdi kombinerade en examen från Konstfacks keramik- och glasutbildning med Kungliga konsthögskolan. Sedan utbildningen har han arbetat med keramik med olika uttryck och låtit materialet, som associerats med såväl hantverk som lyx och prålighet, möta genrer som förknippas med helt andra saker för att skapa spänning och attraktion. Han har lekt med rokokons glättiga överdådighet och var gränsen för god smak går, låtit machokulturen Black Metal möta keramikens skörhet och på senare tid närmat sig en stram estetik som ofta associeras med technoklubbar eller BDSM. Han är inte rädd för att byta utryckssätt och vill gärna utmana publiken genom att göra tvärtemot vad de förväntar sig av honom. Inför utställningen har han producerat nya verk där formen är utgångspunkten som han förvandlar genom att täcka den med olika glasyrer. Mahdi släpper kontrollen och låter kemin styra, de olika ämnena i glasyrerna reagerar med varandra i värmen från ugnen och på så vis får formerna färg och yta.
Julia Selin
Julia Selin började måla under fjärde året på konsthögskolan i Umeå och arbetar mycket med färgens konsistens. Hon vill åstadkomma glans och reflektion. Färgen ska vara genomskinlig och tjock, nästan geléaktig när hon föser runt den på dukarna med hjälp av trasor, penslar och händer. Hon arbetar ofta i stort format och börjar måla med duken liggandes på golvet för att sedan vrida, vända och släpa runt den, en behandling som ofta lämnar spår på den färdiga målningen i form av avtryck från en armbåge eller en sko. Hennes sätt att måla är fysiskt och hon vill att betraktaren ska få en fysisk känsla av motiven hon avbildar. Hur känns det att vada i ett träsk, gå över en myr eller med bara fötter på mossa? I flera av hennes målningar avbildas naturen när mörkret fallit och hon fascineras av hur det som på dagen var en idyll, efter nattens intåg, kan omvandlas till något läskigt som gör att skuggorna får liv.