Troligtvis skulle Poul Gernes (1925–1996) inte ha velat ha med sitt namn i den här texten. Han ville aldrig att hans konstverk skulle handla om honom själv, eller ens om konstverket i sig. Personen bakom var irrelevant och han föredrog det kollektiva, både som konstnär och som politisk person. Gernes har skapat flera offentliga konstverk i Köpenhamn, som även är några av stadens största. Tanken var inte lämna ett personligt avtryck utan i stället var det publiken han hade i åtanke och ville ge estetiska intryck och upplevelser.
Gernes idéer om konstens funktion kom ur tidens anda. Under 1960-talet var han med och startade den experimentella konstskolan Eks-skolen i Köpenhamn. I linje med tidens politiska och sociala ideal uppmanades skolans elever att inte skapa konst för konstens skull. Det kollektiva betonades, konsten gjordes i samhällets tjänst och hade ett tydligt ändamål: den skulle vara lättbegriplig, tilltalande och påverka miljöerna och människorna som konsten omgav. Utifrån dessa idéer utvecklade Gernes ett formspråk i vilket han använde tydliga former och klara färger, eftersom han ansåg att människor mådde bra av det. Han ville göra konst för ett bättre samhälle. Han ogillade när konsten blev en säljbar produkt och vägrade därför under många år att ställa ut på kommersiella gallerier. I stället ägnade han sig åt offentliga uppdrag där hans namn blev mindre viktigt och där han fick utrymme att jobba storskaligt och med omedelbara uttryck. När han tilldelades uppdraget att göra en gestaltning på samtliga våningsplan i Herlevsjukhuset i Köpenhamn (1968–1976) kallade han sig för dekoratör i stället för konstnär. I sjukhusets rum och korridorer målades allt från väggar, dörrar, skyltar och klockor till en hel hörsal i hans klara färger.
Flera av dessa idéer samlas i Gernes pyramid. Som en läktare i fyra väderstreck har den tydliga formen skapats till publiken för att använda, sitta, klättra och leka i. Konstverket kommunicerar med flera andra konstverk på Wanås som bjuder in och direkt eller indirekt skapar kollektiva aktiviteter. Gunilla Bandolin gjorde 1991 sin variant av pyramidformen, som man kan promenera igenom. Yoko Ono ber oss skriva lappar till hennes önsketräd. Jacob Dahlgren arbetar med exakta mått och klara färger i Primary Structure, som vi också kan klättra på. Ta plats på Poul Gernes pyramid – och gör det tillsammans. –Albin Hillervik