Konsten är i nästan samtliga fall skapad särskilt för platsen. Konsten kopplas ofta till staden och det urbana livet, men på Wanås Konst tar den plats på samma kompromisslösa villkor som vi ser i naturen. Maya Lins, Eleven Minute Line, 2004, är en 500 meter lång slingrande jordvall placerad i en kohage, Gloria Friedmanns röda vägg är samtidigt målning, byggnad och scenografi, och Ann Hamiltons installation lignum, 2002, intar ett magasin i flera våningar och skapar en egen värld att träda in i. Men konsten kan även smygas in i naturen. Jenny Holzers kilometerlånga Wanås Wall, 2002, består av ord som graverats in i stenarna i en låg mossig mur i parken. Undangömda och svårfångade träder orden fram med en nästan outhärdlig styrka. Konsten väjer inte för platsens symbolik. Ann-Sofi Sidéns Fideicommissum, 2000, är en på många sätt klassisk bronsskulptur av en kvinnofigur. I Sidéns version hukar dock skulpturen kissande bakom en buske. Konst som pinkar in revir och påtalar patriarkala strukturer – fideikommiss var en juridisk lösning att överlämna större egendomar odelade till äldste sonen, som i Sverige började avvecklas genom ny lagstiftning först 1964. På Wanås Konst dominerar de kvinnliga konstnärerna och slår hål på myten att det inte finns tillräckligt många kvinnor bland världens främsta konstnärer. Många amerikanska konstnärer är representerade med verk som är unika i skala och omfattning, både i Europa och i USA, för en samling som är öppen för allmänheten. Den permanenta samlingen på Wanås Konst omfattar idag ett 70-tal verk, varav flertalet återfinns i parken. Parken är öppen dagligen året om. Årstiderna gör att varje besök präglas av säsongens växlingar. Teaterregissören och konstnären Robert Wilsons installation A House for Edwin Denby, 2000, med varmt ljus och konstnärens mässande röst strömmande ut ur fönstren, är magisk om hösten och Yoko Onos Wish Trees for Wanås, 2011, bär i maj både äppelblom och önskningar.
Konstnärer
Sortera: Namn / Årtal / Land