Genom live art på Wanås Konst frågar vi hur det efemära kan påverka ett landskap som befolkas av skulpturer, hur "live" kan påminna oss om de handlingar som krävdes för att göra dem och hur våra kroppar relaterar till det konkreta och flyktiga mitt i en skog, i nuet.
Vi begär inte att performance ska vara något annat än den mångfacetterade, opålitliga besten som den är, eller rättfärdiga sig på andra villkor än sina egna. Vi placerar performance i framkant och låter den forma, stöpa, krocka, prägla och framkalla – vi släpper lös dess potential i ett bildkonstsammanhang och försöker förstå hur den kan påverka och påverkas av tid och plats.
Koreografen och dansaren Benoît Lachambre har en unik förmåga att drömma kroppar på ett sätt som överträffar de djärvaste fantasierna och förväntade associationer. I hans verk framträder kroppar, som först kan kännas igen som form och i rörelse, men som sedan, genom ett litet skifte i närvaro, en spänd muskel som slappnar av, fördjupning av blicken eller omorganisering, börjar omvandlas. De kan få rummet att expandera och krympa och lura perceptionen att tro att ner är upp och upp är ner. Publiken fångas i ett vibrerande rum med subtila och extrema skiften som är svåra att kategorisera, men hålls ihop av ett mjukt uttryck som öppnar för kollektivt och kinetiskt drömmande.
Jag blev först bekant med Lachambres arbete som dansare 2010 under arbetet med JJ’s voices på Cullbergbaletten. Vi förkroppsligade de känslomässiga och dynamiska skiftningarna i Janis Joplins låtar och röst i ett 1 timme och 20 minuter lång föreställning. Sedan dess har Lachambre, orädd och radikal, fortsatt sitt engagemang för att reformera och omvandla sin konstnärliga praktik med en ständig uppmärksamhet på och reflekterande av hur allmänheten bjuds in i hans verk. Det har inneburit en naturlig övergång från den traditionella teatern till andra rum, inklusive museer och gallerier, där han experimenterar med varaktighet och åskådarens delaktighet.
Om du går in i Wanås Konsthall i juli möter du fyra dansare, Sophie Corriveau, Benoît Lachambre, Rachel Tess och Andrew Turner, som tillverkar ambulerande rum. Genom att noggrant tejpa på golv och väggar kartlägger de rörelsens riktning, gör en en mångfärgad skiss, en teatral kartläggning av rörelse som under en månad långsamt vecklar ut sig. De självhäftande tejpteckningarna får liv och påverkas av publikens närvaro och rörelse. De utgör ett synligt minne av de handlingar som krävdes för att göra dem och människorna som har passerat genom dem. Du kan se Fluid Grounds ovanifrån, på golvet eller i rörelse, guidad av dansarna. Det du ser i början av perioden kommer att ha förändrats helt i slutet.
– Rachel Tess, affilierad curator dans
Fluid Grounds är den andra delen i en triptyk som inleddes med Lifeguard (ett solo skapat och framfört av Lachambre 2016). Verket är producerat av Par B.L.eux och Sophie Corriveau i samproduktion med Agora de la danse, Festival TransAmériques och Charleroi Danse.